Att bloggen har legat "nere" har haft sin naturliga förklaring
Alltså, att bloggen har legat "nere" har haft sin naturliga förklaring.
Och de naturliga förklaringarna brukar i folkmun kallas uppsatsen, för utöver den har det inte hänt någonting, någonting alls.
Visserligen går uppsatsen så sakteliga framåt, men det är rätt mycket en källa för frustration för min del. Samma sak som senast, jag tar på mig en ledarroll, trivs okej med den tills folk förväntar mig att delegera ut uppgifter i tid och otid och alltid ha tid och diskutera även fast jag bevisligen sitter upptagen med annat. Och sen blir jag rätt tjurig och gnällig när jag blir störd. Känns som jag måste be om ursäkt för mitt beteende.
Hursomhaver. Förutom att jag är tjurig och frustrerad över uppsatsen har det inte hänt något.
Valborg spenderas på skolan med att skriva, väldigt irriterad och tjurig utan någon speciell anledning (orkade inte ens vara trevlig och social med de kursare jag träffade på stationen. De var tjoiga och glada och på väg till Lund, vilket mest förstärkte min tjurighet. Tacka gudarna att det gick över mot eftermiddagen!) och sen hem träna och sen ta ett glas vin på stan med systern. visserligen var vindrickandet rätt trevligt, men det berodde mest på sällskapet och konversationen (om tantighet och kolonier och framtiden och sommaren, isch!).
Första maj var visserligen också rätt händelserik.
Jag och Aina åkte till Göteborg för att göra en intervju med Jonas inför uppsatsen. Och själva interjvuandet gick bra. Började med en lunch på stan tillsammans med Jonas för att sen bli mer eller mer överöst med information till uppsatsen. Drickandes massor med kaffe.
Valde att stanna kvar i Göteborg efter intervjun medan Aina åkte hem. Ville ju ta chansen att umgås med Jonas utan att behöva snacka uppsats. Lagade chili tillsammans och sen gjorde vi oss bekväma i soffan för att kolla på film. Fast filmvalet var inte helt klockrent! Började med askassa och sjukt tramsiga Wrong Turn 2: Dead End (jag gillade ju faktist ettan när jag såg den på pappas dator förra sommaren, eller jag blev iaf glatt överraskad över att den var bättre än vad jag väntat mig) och lika tramsiga Beowulf (när Gustav sa att behållningen var Angelina jolies lerstövlar slog han verkligen huvudet på spiken). Fast tredje gången gillt hittade vi rätt. Avslutade med att se August Rush (med Jonathan Rhys Meyers från The Tudor och hon från Felicity, Keri Russell, och han som spelade Kalle i Kalle och Chokladfabriken) som var överraskande bra (minns nu att Pauliina var sugen på att se den i New York, men jag var helt tveksam. Något jag verkligen får äta upp, så här efter jag har sett den). visst, storyn är lite tjej-films-tramsig, men musiken är outstanding!
Åkte visserligen hem dagen efter. Funderade på att ta en vända på stan, men gav snabbt upp den idén för att jag, surprise, surprise, kände mig osocial och tjurig igen. Och det blev väl aldrig riktigt mycket bättre allt eftersom dagen gick...
Annars har tiden mest flutit på i slow motion.
DAgarna har varit fullplanerade och det känns som jag varit på gång hela tiden, men det har inte varit några spännande aktiviter. Det känns lite so-so att bara skriva uppsats, åka hem och träna och springa, för att sen ta typ en vända på stan och äta glass på stan (förresten, strawberry cheesecake-glass är to die for! Samma sak med nya Magnum Mayan Mystica... Den där supersnygga Eva Longoria gör reklamen). Det känns liksom inbords att det snart måste vara dags att se till att något mer spännande händer. Vill ha lite upplevelser och lite nya perspektiv, eller nåt. Fast tyvärr ser det skralt ut på den fronten, iaf inte den närmaste tiden, för just nu är det bara uppsatsen som syns på horisonten.
För just nu känns det som det är allt fokus på att få den klar, och det känns faktist sådär. Jag gillar inte riktig inte är så pepp på min uppsats som jag känner att jag borde vara.
Sen känns jobbet väldigt sådär-spännande. Det har det visserligen gjort länge, men igår (jobbade då) slog det mig.
Var ute och tog en kvällspromenad med Fredde (vädret har ju verkligen varit kick-ass de senaste dagarna. Runt 15-20 grader, toksoligt, tokhärligt!) och han var på det där humöret som alltid får mig att skratta. Han hade fått för sig att styra vart vi skulle genom att dra tag i min arm och "styra" mig rätt, samtidigt som jag försökte navigera rullstolen. Kan ju säga att det gick mindre bra och det fick mig att skratta, just där och just då. Men såhär i efterhand känns det liksom meningslöst på nåt sätt. Vet inte hur jag ska palla att jobba hela sommaren, när risken för kaos är överhängande (jag är typ den enda som kan lösa semestrar och alla pass är inte lösta än. Känns sådär bra). Det känns liksom som att jag kommer veta hur jag jobbar i sommar någon gång i slutet av augusti och början av september-isch... Och det går väl tillbaka till det gamla vanliga. Min önskan och mitt behov av nya utmaningar och nya upplevelser...
Så planen är väl att hålla folk på akutlinje. För grillkvällar och spontana drinkar i sommarsolen. Personligen tycker jag att det låter outstanding. Det är väl inte för mycket begärt? Någon som är game?