Så tack så jävla mycket för att ni pajjar min dag!
Thanks for nothing, verkligen thanks for nothing!
Vissa personer har tydligen förmågan att förstöra annars sjukt trevliga dagar! Case point idag!
Dagen hade varit helt till min belåtenhet.
Hade kommit ut och sprungit, solen sken från en i stort sett klarblå himmel, var ledig och det fanns inget alls att beklaga sig över. Hade även hunnit med ett biobesök (såg nya Hulken filmen här hemma i Landskrona, inte världens bästa film, men godtagbar underhållning i nästan två timmar. Och godkända prestationer från både Edward Norton och Liv Tyler som gjorde de kunde av ett sådär manus. Som sagt, ingen pärla, men klart värd att pengar på ett biobesök för!). Kort sagt, en såndär dag som jag mycket gärna skulle kunna leva rätt länge på, iallafall vad gäller att orka med att engagera mig för att skapa en bättre och mer rolig stämmning på jobbet, vilket i sin tur skulle göra det mer uthärdligt att jobba.
Dagen var till och med så bra att en rätt meningslöst möte på jobbet (iofs skedde detta innan biobesöket, som mest kändes som en krona på verket!) kändes uthärdligt och nästan givande...
Hursomhaver.
Bestämmer mig efter bion att ta och cykla en extra runda innan jag rörde mig hemåt, mest för att njuta lite av bra musik i kombination med bra väder. Och allt var frid och fröjd (trots att bakdäcket "slog" hela tiden, någon som enligt min så kallade far skulle gå över efter tag). Ända tills slangen i mitt bakdäck typ smäller och all luft går ut. Lite lätt irriterad plockar jag upp mobilen och ringer min far. Konversationen gick ungefär som följer (notera att jag var irriterad och lite chockad. det hör ju inte till vanligheterna att däcket smäller!):
Jag: "Bra lagning du gjorde... Bakdäcket på cykeln smällde precis" Pappa: "Jaha, var är du?" "Vid Västervång typ, är på väg hem... Bra att du dissar min lagning när din egen till och med var sämre!" "Kommer du över med cykeln" (Jag är nu mer irriterad än när däcket väl smällde, hade liksom allra helst önskat ett "hur mår du? Är allt bra?") "[tydlig suck]... Jag kommer, men jag har bättre saker för mig än och springa fram och tillbaka med en cykel med punka" och lägger på luren.
Det var väl där som jag kände att mitt goda humör bara försvann.
För jag fick känslan av det var vikitgare att fixa punkteringen än att jag var oskadd. Iofs jag ringde ju, så jag mådde ju bra, men jag skulle gärna önskat ett "hur mår du?" eller likande fras. Och sen var det sättet han sa det på, visst jag var märkbart irriterad, men sättet han sa det han sa kändes det som han mest ville provocera mig och spinna vidare på att redan var irriterad...
Tog mig sen hem för att lugna ner mig lite.Och det hjälpte väl lite.
Och efter en timme promenerade jag bort mot föräldrarna. Men då slog det mig att detta inte var första gången min så kallade far inte brydde sig. Kunde inte dra mig till minnes någon gång han varit uppmuntrande eller varit intresserad av vad som händer i mitt liv. Eller jo, de enda gångerna han har frågat var när jag stått med ytterkläder på mig på väg att gå, fast jag varit hemma ett bra tag. Och då bara kommit med en "Ska du till skolan imorgon?" eller "Ska du jobba?", vilket bara har känts nåt försök att kontrollera mig.
Och som när min väska försvann efter New York var det enda han sa till mig under hela bilresan mellan Malmö och Landskrona (och nu är jag allvarlig!) att "det fanns en chans att väskan var borta för alltid" och inte ens ett "välkommen hem" eller "har du haft det bra"...
Och självklart lade mamma sig i diskussionen utan att inte ha någonsomhelst koll över vad hela grejen handlade om, utan ansåg bara att jag skulle stanna och "kolla på TV för att det är en spännande match". Som om det var det jag behövde just där och just då... Vilken inte gjorde min irritation över hela situationen ännu större!
Och visst, jag är medveten om att detta är små saker som jag antagligen gör större än vad de egentligen är (speciellt mot mamma), men jag tycker det är väldigt intressant att efter 26 år, så verkar inte mina så kallade föräldrar ha någon aning om hur de ska agera mot mig när jag är irriterad och upprörd för att göra mig på bättre humör, utan bara agerar för att göra mig ännu mer irriterad.
Så tack så jävla mycket för att ni pajjar min dag!
Vissa personer har tydligen förmågan att förstöra annars sjukt trevliga dagar! Case point idag!
Dagen hade varit helt till min belåtenhet.
Hade kommit ut och sprungit, solen sken från en i stort sett klarblå himmel, var ledig och det fanns inget alls att beklaga sig över. Hade även hunnit med ett biobesök (såg nya Hulken filmen här hemma i Landskrona, inte världens bästa film, men godtagbar underhållning i nästan två timmar. Och godkända prestationer från både Edward Norton och Liv Tyler som gjorde de kunde av ett sådär manus. Som sagt, ingen pärla, men klart värd att pengar på ett biobesök för!). Kort sagt, en såndär dag som jag mycket gärna skulle kunna leva rätt länge på, iallafall vad gäller att orka med att engagera mig för att skapa en bättre och mer rolig stämmning på jobbet, vilket i sin tur skulle göra det mer uthärdligt att jobba.
Dagen var till och med så bra att en rätt meningslöst möte på jobbet (iofs skedde detta innan biobesöket, som mest kändes som en krona på verket!) kändes uthärdligt och nästan givande...
Hursomhaver.
Bestämmer mig efter bion att ta och cykla en extra runda innan jag rörde mig hemåt, mest för att njuta lite av bra musik i kombination med bra väder. Och allt var frid och fröjd (trots att bakdäcket "slog" hela tiden, någon som enligt min så kallade far skulle gå över efter tag). Ända tills slangen i mitt bakdäck typ smäller och all luft går ut. Lite lätt irriterad plockar jag upp mobilen och ringer min far. Konversationen gick ungefär som följer (notera att jag var irriterad och lite chockad. det hör ju inte till vanligheterna att däcket smäller!):
Jag: "Bra lagning du gjorde... Bakdäcket på cykeln smällde precis" Pappa: "Jaha, var är du?" "Vid Västervång typ, är på väg hem... Bra att du dissar min lagning när din egen till och med var sämre!" "Kommer du över med cykeln" (Jag är nu mer irriterad än när däcket väl smällde, hade liksom allra helst önskat ett "hur mår du? Är allt bra?") "[tydlig suck]... Jag kommer, men jag har bättre saker för mig än och springa fram och tillbaka med en cykel med punka" och lägger på luren.
Det var väl där som jag kände att mitt goda humör bara försvann.
För jag fick känslan av det var vikitgare att fixa punkteringen än att jag var oskadd. Iofs jag ringde ju, så jag mådde ju bra, men jag skulle gärna önskat ett "hur mår du?" eller likande fras. Och sen var det sättet han sa det på, visst jag var märkbart irriterad, men sättet han sa det han sa kändes det som han mest ville provocera mig och spinna vidare på att redan var irriterad...
Tog mig sen hem för att lugna ner mig lite.Och det hjälpte väl lite.
Och efter en timme promenerade jag bort mot föräldrarna. Men då slog det mig att detta inte var första gången min så kallade far inte brydde sig. Kunde inte dra mig till minnes någon gång han varit uppmuntrande eller varit intresserad av vad som händer i mitt liv. Eller jo, de enda gångerna han har frågat var när jag stått med ytterkläder på mig på väg att gå, fast jag varit hemma ett bra tag. Och då bara kommit med en "Ska du till skolan imorgon?" eller "Ska du jobba?", vilket bara har känts nåt försök att kontrollera mig.
Och som när min väska försvann efter New York var det enda han sa till mig under hela bilresan mellan Malmö och Landskrona (och nu är jag allvarlig!) att "det fanns en chans att väskan var borta för alltid" och inte ens ett "välkommen hem" eller "har du haft det bra"...
Och självklart lade mamma sig i diskussionen utan att inte ha någonsomhelst koll över vad hela grejen handlade om, utan ansåg bara att jag skulle stanna och "kolla på TV för att det är en spännande match". Som om det var det jag behövde just där och just då... Vilken inte gjorde min irritation över hela situationen ännu större!
Och visst, jag är medveten om att detta är små saker som jag antagligen gör större än vad de egentligen är (speciellt mot mamma), men jag tycker det är väldigt intressant att efter 26 år, så verkar inte mina så kallade föräldrar ha någon aning om hur de ska agera mot mig när jag är irriterad och upprörd för att göra mig på bättre humör, utan bara agerar för att göra mig ännu mer irriterad.
Så tack så jävla mycket för att ni pajjar min dag!
Kommentarer
Postat av: Aina
Det låter som att du skulle behöva en kram. Skickar därför en från mig i Norge.
Stooooor kram till dig!!!! :-)
Trackback