...just a blog, just an ordinary blog...

Det ligger ett skimmer av äventyr i luften.
Drömresan är nämligen på väg att bli mer verklig än dröm. Om lite mer än en månad sätter jag mig på ett plan mot städernas stad, för att uppleva storstadspuls, hälsa på Gustav och liksom bara njuta av tillvaron och uppleva något helt annat. Kan liksom inte riktigt fatta att jag tagit beslutet, helt spontant att åka!

Bestämde mig alltså, efter viss övertalning (väldigt lite av den varan alltså!) att boka en biljett till NY för att hälsa på Gustav. Vi snackade lite löst om det på MSN, han nämnade att han hade hela sin lägenhet på Upper East Side ledig i slutet av mars. Tog inget beslut i direkt, utan kände mest vilken rävsax han försatt mig i. Jag ville jättegärna, men visste inte om "jag hade tid och möjlighet" (hej bullshitvarning!), men efter en helt nipprig cykeltur mot föräldrarana (åkte dit för att tänka och äta mat) insåg jag (över en skål glass och lite pepp från föräldrarna!) att jag vore en jubelidiot om jag inte tog chansen! Så den 21 mars börjar mitt 10 dagars äventyr i New York.

Fast beslutet har ju kommit med vissa avigsidor! För det första var jag sjukt nervös medan jag beställde biljetten. Har aldrig gjort det förr, och satt med halvpanik i magen med pappa i telefon, inte för att han har mycket mer erfarenhet av just flygresor till New York, utan mest som ett "visst gör jag rätt nu"-stöd. Att jag sen knappt kunde sova under natten gjorde inte saker och ting bättre. Drömde helt sjuka drömmar om att jag var i New York och plötsligt tappade alla mina tänder (har en seriöst panisk rädsla mot att tapppa mina tänder, mest för att de ofta känns helt crappiga!). Och drömmen kändes så verklig att jag var tvungen att efter jag vaknat i panik kolla i badrumspegeln så jag hade alla tänder kvar. Fast trots att hela trippen gjort mig sjukt nojjig så ser jag fram emot resan så sjukt mycket (inte bara för att New York är typ mitt drömresemål, utan även för att få träffa Gustav igen!).

Men trots att världens äventyr står för dörren, känns vardagen tung.

Den började hursomhaver rätt bra. Var en sväng i skolan igår (19/2) och kollade in den internationella dagen tillsammans med Suzana. Utlandsstudier är väl inte direkt aktuellt för min del, fast det hindrade inte ett litet sug att komma upp i maggropen när några kursare berättade om sina upplevelser i Kalifornien. Det skulle vara sjukt spännande, men skon klämmer för det faktum att jag inte vet hur jag ska kunna finansiera nästa läsår (mitt CSN tar som sagt slut), så utlandsstudier känns som min lägsta prioritet.
Åkte sen till Malmö och köpte mig en skitsnygg kostym på Zara inför Agora-banketten ("avslutningsfesten" på skolans arbetsmarknadsdagar!) nästa månad. Den är typ mörkblå-grå, sitter himla snyggt och jag känner mig jävligt snygg i den (fast det ska sjukt mycket till för att man INTE ska känna sig stilig i kostym, stilig är ju essansen i en välsittande kostym!). Fast självklart köpte jag den inte enbart för banketten, utan jag känner att den skulle mycket väl kunna funka till andra festligheter som kräver kostym eller till ett framtida jobb.

Tyvärr tog dagen spinn framemot eftermiddagen.
När jag var ute och sprang på eftermiddagen började känslan av att den glada, positiva och allmänt schyssta-kille-bilden jag gett ut till folk hela dagen kändes fejk. Att jag liksom innerst inne inte var den bild jag gärna ville visa till omvärlden. Helt klart en läskig känsla, och jag fick kämpa för att inte börja storgråta över hur mycket fejk jag kände mig där jag sprang (men det var nära!). Och visst brast det till slut. Känslorna tog liksom överhanden när jag väl kommit hem och duschat. Och det ligger något i tårarna, jag är himla trött på att försöka upprättahålla bilden av att jag är stark och har full koll på läget, samtidigt som jag inte vill att folk ska puttenutta med mig och tycka synd om mig.

Fast jag tror att jag har koll på situationen igen, iaf för tillfället.
Tog mig nämligen hem till föräldrarna, ikväll igen. Kollade på Gossip Girl och lät helt enkelt bli att tänka, vilket var himla skönt. Att bara få prata lite med mamma om liksom världsligheter och lite om New York-planerna.

Men ett annat orosmoment dök upp på horisonten, nämligen min jobbsituation.
Talade om den grejen med pappa, och kom väl till insikt att det jag innerst inne störde mig allra mest på var bristen på min egen kontroll över hur mycket jag jobbar och när och hur. Tycker inte om att vara beroende av att någon annan ska bli sjuk eller vilja vara ledig för att få chans att jobba. Känner liksom att förnärvarande att jag mycket väl skulle kunna och vill jobba mer än vad jag egentligen gör. Summasumarum, det är dags att gå vidare, till något där min egen kontroll över hur mycket jag jobbar är större. Sen känner jag även att mer jobb bara skulle främja mina studier ytterligare. Har jag någon annan aktivitet (läs: jobb) som påverkar min lediga tid, så blir jag mer effektiv. Visst är det skönt att vara ledig, fika med vänner och bara umgås, men jag blir så sjukt slapp och lat av det! Utan ramar får jag liksom ingenting gjort! Något som man mycket väl skulle kunna kalla min kryptonit. Sen handlar det även om att jag oroar mig över hur mitt liv kommer se ut efter sommaren.

Jag vill läsa magisteråret på min utbildning, och därmed få en civilekonomtitel, men det förutsätter att jag har någon form av ekonomiskt stöd.. Och jag är orolig att jag inte kommer finna någon lösning på det problemet. Förhoppningsvis oroar jag mig helt onödan.
För det gäller bara att gå från ord till agerande!