En vecka utan blogg inlägg... en vecka utan ankedoter att dela med sig?
En vecka utan blogg inlägg... en vecka utan ankedoter att dela med sig?
Snarare tvärt om, har nästan haft för fullt upp för att orka sätta mig och skriva.
Började redan förra lördagen (12/4) då jag effektivt fick en shoppingrunda i Malmö förstörd, i första butiken.
Har typ sen förra sommaren varit på jakt efter ett par snyggt sittande chinos, som är lite smala i passformen. Efter en misslyckad räder i Helsingborg (för gubbigt, för skum passform, för dressat, helt fel, helt enkelt) och i Landskrona (fel passform, inget utbud) drog jag mig till alltstå till Malmö. Tänkte "eftersom det varit kasst utbud så här långt, bör jag lägga hela dagen på att leta". Men tji fick jag.
För vad hittar jag inte, i första butiken jag gick in i (Stuk), om inte ett par chinos som är precis sådana jag letat efter. Sitter snyggt, snygg färg, snygg passform och till ett vettigt pris. Slog helt klart till. Och tackade ödmjukast butikspersonalen för att de "förstört min inplanerade heldagsshopping" varvid vi tillsammans skrattade och tyckte att en kaffe på stan var en utmärkt alternativ aktivitet.
Nu blev det visserligen inte så. istället kollade jag i lite andra butiker (är på jakt efter en långärmad, vit t-shirt eftersom den jag brukade använda numer har en lätt rosa nyans, efter en misslyckad tvättning kombinerad med mina röda lindor! Bravo Edwin) och hälsade på Suzana innan jag bestämde mig för att röra mig hemåt.
Annars har veckan mest handlat om kandidatuppsatsen.
Och just nu känns det som den pendlar mellan hopp och förtvivlan och förvirring. Det verkar inte som om det vi vill göra, riktigt har kommit till rätta hos företaget vi ska göra vår fallstudie om. Fast vi ska antagligen presentera en idé på måndag, en idé som visar vad VI vill göra, vad Vi vill skriva. Och det blir nog bäst så, iaf om man ska tro tipsen vi har fått av våra handledare på skolan...
Veckan har också varit intesiv rent jobbmässigt.
Känns nästan som jag jobbar hela tiden, vilket visserligen är rätt bra. För att de reder ju ut de hålen som New York-resan gjorde i ekonomin (fast resan var defintivt värd det!), men nu börjar det kännas som om jag börjar "breda" ut mig lite för mycket för mitt eget bästa. Det känns liksom som hela livet cirkulerar kring tre saker just nu. Jobbet - skolan - träningen, och det känns liksom som det behövs lite mer ren socialisering. Känner mig liksom lite ensam på jobbet.... Och dygnspasset börjar kännas allt tyngre och tyngre... Även om Fredde är kul att jobba med just nu, och jag får engergi av hans glada energi...
Så jag ska inte klaga, för jag har ju själv valt att jobba så mycket som jag gör, och det ger ju sina fördelar senare. I form av pengar på kontot som ger mig möjligheter för äventyr (eller att klara mig utan stöd från CSN!).
Fast träningen går bra!
Tävlade förresten i Ängelholm i helgen (19/4). Gjorde väl bra ifrån mig, trots att jag kände att min kondition inte är så bra som den borde (krokna rätt hårt i tredje ronden) Fast tävlingen gick bra trots det, och resulterade i ett silver. Men finalmatchen var sjukt kul. Mötte Totto, en legend inom kickboxning (flerfaldig svensk mästare, fd världsmästare osv) som folk brukar ha en massa respekt för, och låter honom "göra sin grej". Men inte jag, visst jag har respekt för att hans meriter är grymma, men inte låter jag honom köra över mig för det, för jag krigar och försöker pressa, och gjorde tydligen en jävla prestation i lördags, iaf om man ska tro mina coacher/klubbkompisar och andra som var där och kollade. Och det är väl därför jag håller på att tävla, för jag tycker det är kul att kämpa och så länge jag presterar mitt bästa så är jag nöjd! Nu ska jag bara putsa till konditionen fram till SM om en månad.
Fast nu känner jag bara att jag borde sova.
Kombinationen tävling - dygnsjobb - träning tar på krafterna. Och då spelar det mindre roll hur mycket bra musik man poppar, eller hur mycket glass man trycker i sig. Fast det hjälper för humöret (även om jag såhär i efterhand kan känna att frågan "hur lång tid tar det för glass att smälta? Hinner jag cykla hem?" till föräldrarna innan jag åkte hem ikväll var rätt larvig. Men det är väl sån jag är!), det hjälper en hel del! Och det gillar vi!
Snarare tvärt om, har nästan haft för fullt upp för att orka sätta mig och skriva.
Började redan förra lördagen (12/4) då jag effektivt fick en shoppingrunda i Malmö förstörd, i första butiken.
Har typ sen förra sommaren varit på jakt efter ett par snyggt sittande chinos, som är lite smala i passformen. Efter en misslyckad räder i Helsingborg (för gubbigt, för skum passform, för dressat, helt fel, helt enkelt) och i Landskrona (fel passform, inget utbud) drog jag mig till alltstå till Malmö. Tänkte "eftersom det varit kasst utbud så här långt, bör jag lägga hela dagen på att leta". Men tji fick jag.
För vad hittar jag inte, i första butiken jag gick in i (Stuk), om inte ett par chinos som är precis sådana jag letat efter. Sitter snyggt, snygg färg, snygg passform och till ett vettigt pris. Slog helt klart till. Och tackade ödmjukast butikspersonalen för att de "förstört min inplanerade heldagsshopping" varvid vi tillsammans skrattade och tyckte att en kaffe på stan var en utmärkt alternativ aktivitet.
Nu blev det visserligen inte så. istället kollade jag i lite andra butiker (är på jakt efter en långärmad, vit t-shirt eftersom den jag brukade använda numer har en lätt rosa nyans, efter en misslyckad tvättning kombinerad med mina röda lindor! Bravo Edwin) och hälsade på Suzana innan jag bestämde mig för att röra mig hemåt.
Annars har veckan mest handlat om kandidatuppsatsen.
Och just nu känns det som den pendlar mellan hopp och förtvivlan och förvirring. Det verkar inte som om det vi vill göra, riktigt har kommit till rätta hos företaget vi ska göra vår fallstudie om. Fast vi ska antagligen presentera en idé på måndag, en idé som visar vad VI vill göra, vad Vi vill skriva. Och det blir nog bäst så, iaf om man ska tro tipsen vi har fått av våra handledare på skolan...
Veckan har också varit intesiv rent jobbmässigt.
Känns nästan som jag jobbar hela tiden, vilket visserligen är rätt bra. För att de reder ju ut de hålen som New York-resan gjorde i ekonomin (fast resan var defintivt värd det!), men nu börjar det kännas som om jag börjar "breda" ut mig lite för mycket för mitt eget bästa. Det känns liksom som hela livet cirkulerar kring tre saker just nu. Jobbet - skolan - träningen, och det känns liksom som det behövs lite mer ren socialisering. Känner mig liksom lite ensam på jobbet.... Och dygnspasset börjar kännas allt tyngre och tyngre... Även om Fredde är kul att jobba med just nu, och jag får engergi av hans glada energi...
Så jag ska inte klaga, för jag har ju själv valt att jobba så mycket som jag gör, och det ger ju sina fördelar senare. I form av pengar på kontot som ger mig möjligheter för äventyr (eller att klara mig utan stöd från CSN!).
Fast träningen går bra!
Tävlade förresten i Ängelholm i helgen (19/4). Gjorde väl bra ifrån mig, trots att jag kände att min kondition inte är så bra som den borde (krokna rätt hårt i tredje ronden) Fast tävlingen gick bra trots det, och resulterade i ett silver. Men finalmatchen var sjukt kul. Mötte Totto, en legend inom kickboxning (flerfaldig svensk mästare, fd världsmästare osv) som folk brukar ha en massa respekt för, och låter honom "göra sin grej". Men inte jag, visst jag har respekt för att hans meriter är grymma, men inte låter jag honom köra över mig för det, för jag krigar och försöker pressa, och gjorde tydligen en jävla prestation i lördags, iaf om man ska tro mina coacher/klubbkompisar och andra som var där och kollade. Och det är väl därför jag håller på att tävla, för jag tycker det är kul att kämpa och så länge jag presterar mitt bästa så är jag nöjd! Nu ska jag bara putsa till konditionen fram till SM om en månad.
Fast nu känner jag bara att jag borde sova.
Kombinationen tävling - dygnsjobb - träning tar på krafterna. Och då spelar det mindre roll hur mycket bra musik man poppar, eller hur mycket glass man trycker i sig. Fast det hjälper för humöret (även om jag såhär i efterhand kan känna att frågan "hur lång tid tar det för glass att smälta? Hinner jag cykla hem?" till föräldrarna innan jag åkte hem ikväll var rätt larvig. Men det är väl sån jag är!), det hjälper en hel del! Och det gillar vi!
Kommentarer
Trackback