Den krånglar mer än vad jag tycker är acceptabelt
Min kropp är officiellt helt flippad. Eller den krånglar iaf mer än vad jag tycker är acceptabelt!
Egentligen har det hållt på rätt länge, krånglet alltså. Mitt högra knä har värkt den senaste veckan, ibland mer och ibland mindre och ibland VÄLDIGT mycket.
Saker och ting nådde väl sin kulmen i måndags. Innan bion var jag ute och sprang en runda (den där värdelösa ingen-frukost-gör-att-jag-inte-orkar-någonting-rundan) och när jag kom hem började det göra seriöst ont i benet (rundan i lördags var jag exempelvis tvungen att avbryta för att det liksom smärtade till så pass mycket!). Allt började för ett tag sen, under mina joggingturer. Det har liksom känts som att mina ljumskar på högersida krånglat och högerbenet liksom vrids inåt istället för att riktas rakt fram (okej, komplicerat att beskriva!) och det har liksom gjort lite ont. Det har visserligen gått över rätt snabbt och jag har inte funderat mer över det, men i måndags slog det till hårdare och det gick inte över. Det kändes allra mest i knäet, lite som om benet var trött och under bion satt jag och skruvade på mig och kunde inte riktigt hitta ett bekvämt läge....
Saker och ting förvärrades under tisdag.
Smärtan, trötthetskänslan i höger benet och det allmänna obehag gick liksom inte över. Hade tänkt att springa då med (efter föreläsningen, om jävla bokslut. Ett förbannat meck om man frågar mig!), men insåg att det inte skulle gå. Mest eftersom det gjorde seriöst ont i knäet bara jag gick! Så istället blev det middag hos föräldrarna, med glass och grejer som efterrätt!
Kom hem vid nio-tiden och lade mig i soffan med mesta delen av kroppen på min fotpall för att kolla på House (en av två favoritläkarserier!) Och då slog smärtan till! Det värkte i knäet, även om jag inte hade någon som helst tyngd på det, jag låg nästan raklång i soffan! Frustrerande var ordet!
Fast sen kom det skumma. Det seriöst skumma.
När jag vaknade på onsdagsmorgonen (självklart somnade jag någonstans mitt i House och när jag sen vaknade upp tyckte jag det inte var lönt att sitta uppe längre!) var allt som heter smärta som bortblåst. Saker och ting blev ännu mer suspekta på träningen på kvällen. Höll nybörjarpasset (måste bara säga att jag är så sjukt stolt över nybörjarna just nu. Vissa av dem börjar bli riktigt grymma!), så det enda jag gjorde var att visa övningarna och vara med på fysen (visserligen kände jag av knäet en aning medan jag visade, men inget som gav någon jättereaktion liksom!). Till detta kommer även att under avancerade passet körde vi rätt mycket sparring och då kände jag inte av någonting alls. Inte den minsta indikation på smärta (okej, bortsett från den perfekta uppercuten Marcus satte rakt i magen på mig, som gjorde att jag tappade andan och kröp ihop som en igelkott en stund. För att återhämta mig!), utan istället fick igång ett jävla skönt flyt med en träffsäkerhet och lätthet på träning som jag inte känt på hur länge som helst (ett litet speciellt tack till Andreas. Äntligen nån i min storlek, som kör på ett sätt som liknar mitt, som är SÅÅ sjukt rolig att sparras mot! Den boost jag behövde!)!
Summa sumarum. Min kropp, speciellt mina ben och knän (som iofs är rätt schizo rent generell! Ibland liksom vinklar de sig på nåt skumt vänster. Fast de är rätt snygga om jag får lov att skryta... lite) är schizo! Enligt mamma (hamnade hos föräldrarna efter träningen för att få någon klarhet i förvirringen!) är det normalt att kroppen börjar krångla om den inte får vila som den vill och borde. Och jag får väl tro henne. Men just nu, idag, är jag mest tacksam att jag slipper ha ont.
Egentligen har det hållt på rätt länge, krånglet alltså. Mitt högra knä har värkt den senaste veckan, ibland mer och ibland mindre och ibland VÄLDIGT mycket.
Saker och ting nådde väl sin kulmen i måndags. Innan bion var jag ute och sprang en runda (den där värdelösa ingen-frukost-gör-att-jag-inte-orkar-någonting-rundan) och när jag kom hem började det göra seriöst ont i benet (rundan i lördags var jag exempelvis tvungen att avbryta för att det liksom smärtade till så pass mycket!). Allt började för ett tag sen, under mina joggingturer. Det har liksom känts som att mina ljumskar på högersida krånglat och högerbenet liksom vrids inåt istället för att riktas rakt fram (okej, komplicerat att beskriva!) och det har liksom gjort lite ont. Det har visserligen gått över rätt snabbt och jag har inte funderat mer över det, men i måndags slog det till hårdare och det gick inte över. Det kändes allra mest i knäet, lite som om benet var trött och under bion satt jag och skruvade på mig och kunde inte riktigt hitta ett bekvämt läge....
Saker och ting förvärrades under tisdag.
Smärtan, trötthetskänslan i höger benet och det allmänna obehag gick liksom inte över. Hade tänkt att springa då med (efter föreläsningen, om jävla bokslut. Ett förbannat meck om man frågar mig!), men insåg att det inte skulle gå. Mest eftersom det gjorde seriöst ont i knäet bara jag gick! Så istället blev det middag hos föräldrarna, med glass och grejer som efterrätt!
Kom hem vid nio-tiden och lade mig i soffan med mesta delen av kroppen på min fotpall för att kolla på House (en av två favoritläkarserier!) Och då slog smärtan till! Det värkte i knäet, även om jag inte hade någon som helst tyngd på det, jag låg nästan raklång i soffan! Frustrerande var ordet!
Fast sen kom det skumma. Det seriöst skumma.
När jag vaknade på onsdagsmorgonen (självklart somnade jag någonstans mitt i House och när jag sen vaknade upp tyckte jag det inte var lönt att sitta uppe längre!) var allt som heter smärta som bortblåst. Saker och ting blev ännu mer suspekta på träningen på kvällen. Höll nybörjarpasset (måste bara säga att jag är så sjukt stolt över nybörjarna just nu. Vissa av dem börjar bli riktigt grymma!), så det enda jag gjorde var att visa övningarna och vara med på fysen (visserligen kände jag av knäet en aning medan jag visade, men inget som gav någon jättereaktion liksom!). Till detta kommer även att under avancerade passet körde vi rätt mycket sparring och då kände jag inte av någonting alls. Inte den minsta indikation på smärta (okej, bortsett från den perfekta uppercuten Marcus satte rakt i magen på mig, som gjorde att jag tappade andan och kröp ihop som en igelkott en stund. För att återhämta mig!), utan istället fick igång ett jävla skönt flyt med en träffsäkerhet och lätthet på träning som jag inte känt på hur länge som helst (ett litet speciellt tack till Andreas. Äntligen nån i min storlek, som kör på ett sätt som liknar mitt, som är SÅÅ sjukt rolig att sparras mot! Den boost jag behövde!)!
Summa sumarum. Min kropp, speciellt mina ben och knän (som iofs är rätt schizo rent generell! Ibland liksom vinklar de sig på nåt skumt vänster. Fast de är rätt snygga om jag får lov att skryta... lite) är schizo! Enligt mamma (hamnade hos föräldrarna efter träningen för att få någon klarhet i förvirringen!) är det normalt att kroppen börjar krångla om den inte får vila som den vill och borde. Och jag får väl tro henne. Men just nu, idag, är jag mest tacksam att jag slipper ha ont.
Kommentarer
Postat av: Torkelella
Thank you for the resources. Keep up the good work!
Trackback