...just a blog, just an ordinary blog...

Den Lille Lille, Viten, Bebisen är död.
Han avlivades bara för någon timme sedan och jag har väl inte helt och hållet förstått det än. Just nu känns det mest tomt och som om något saknas. Enligt veterinären berodde hans fysiska tunnhet, orkeslöshet och nästan komaliknande tillstånd på att hans lever lagt av (akut leversvikt tror jag hon kallade det) och att det var lite för sent för honom att få behandling på djursjukhus och det allra bästa skulle vara att avliva honom...
Dock var det nog för det bästa. Han verkade inte lida, men han visade inte mycket andra reaktioner heller för den delen. Och han somnade in lugnt och snällt där på veterinärens bord. Stod en lång stund och klappade och pratade med honom efter han fått sprutan och kändes läskigt att lämna honom där på bordet hos veterinären, bara överge honom sådär. Det kändes fel att lämna honom och det gjorde ont i hjärteroten! Kämpade på vägen hem för att hålla tillbaka tårarna när jag tänkte på honom, vet inte varför men det kändes logiskt just då...

Tog väl egenligen farväl av honom igår.
Satt en lång stund hemma hos mamma och pappa igår efter träningen. Då låg han i buren på mammas säng, där mamma hade lagt honom, under hennes kofta "..för att det skulle lukta som mamma". Han hade blivit väldigt mycket sämre sedan i fredags, och rörde sig knappt nu. Jag låg brevid i nästan 2 timmar och pratade med honom, klappade honom. Somnade en stund och då tog han "chansen" att rymma, vilket bara resulterade i att han kollapsade på golvet. Men på något sätt kändes det inte som om det var Viten som låg där i buren. Viten var inte så borta. Han andades tungt hela tiden och det var nästan värre att se honom så än när han väl var avlivad...

Men även fast hans fysiska varande är borta kommer jag alltid minnas honom.
Som den lilla blyga, försynta katten som alltid tog det säkra före det osäkra, men som var väldigt kelsjuk när han väl insett att "den här människan går ju att lita på". Hur han avskydde att bli lyft och buren, men kom till när man satt still. Hur han brukade ställa sig i dörren till mammas sovrum och titta på henne som han försökte säga "är det inte dags att sova nu?". Hur mycket mammas katt han var, hur sött det var när han kom till henne så fort han kunde.
Sen kommer jag alltid bära med mig minnet av honom som bebis. Hur vi nästan tvångsmatade honom med mjölkersättning när han var liten så att han skulle överleva. Hur han i de första försöken att äta riktig mat själv lade sig med halva kroppen i matskålen, vilket alltid resulterade i ett bad direkt efter han fått mat. Hur han och hans bror jagade upp Kitten köksbänken i nyfikenhet på vem hon var (och hur sur hon var på dem på grund av deras påträngande vara!).
Sen kommer jag alltid minnas hans fina, röda päls (han fick ju namnet Viten eftersom han var den kattunge i sin kull med mest vitt!) och allmäna söthet.Du kommer bli saknad!

Viten 8 maj 1998 - 12 mars 2007