De senaste veckorna har jag gråtit massor
De senaste dagarna har tyvärr inte varit överdrivet speciella...
Jag har jobbat (lyckades visst skrapa ihop 50 fler timmar än först beräknat den här månaden, bra där!), tränat (det har blivit många, halvlånga löparrundor. Även om mina korta rundor nu tar lika lång tid som mina långa... fast det är nog lika långa, i längd mätt. Eller nåt), ätit, sovit och knappt hittat på något annat. Sen har vädret varit kasst, så jag har inte heller varit så pepp på att engagera mig överdrivet mycket. Det har iofs varit en del på gång, men veckans absoluta höjdpunkt skulle mycket väl kunnat vara den planerade måndagsfikan med Andrea, som tyvärr blev inställd. Annars har det mest varit tvärtom, all den positiva engeri jag har haft (exempelvis mot jobbet), har de senaste dagarna utbytts mot energibrist, åtminstonne när jag är på jobbet.
Fast jag får väl samla ny energi på nåt sätt. Det finns ju allt möjliga möjligheter.
Som träningen idag, körde iofs bara fys och några hårda thai-mitsronder med Tony (höll själv passet, kunde själv inte vara med) samt det faktum att jag åker till Stockholm i helgen.
Fast Stockholmstrippen har varit lite stressande, min plan föll ut rätt grymt (hade tänkt hänga med Andreas, men han drar till Kina på lördag, the lucky bastard! Så just nu är chansen att vi hinner träffas rätt tunn, tyvärr. Men jag hoppas att Kina blir freaking amazing), men det mesta har löst sig och det finns en liten tillstymmelse till plan just nu, vilket faktiskt känns gott (det blir lite fest, och lite häng med lite nya kontakter, kan bli hur bra som helst!), det kan bli bra så länge jag är öppen för att planera om planen om det skulle behövas. Sen hoppas jag verkligen att vädret förbättrar sig, pallar liksom inte med en helg i ösregn (som nu, just nu ÖSREGNAR det verkligen, galet dåligt!)!
Annars har jag märkt en rätt tydlig förändring av mitt eget beteende.
De senaste veckorna har jag gråtit massor. Inte för att jag varit ledsen eller mer sorgsen än vad jag brukar vara, men det har bara uppstått situationer där tårarna kommit, nästan okontrollerat. Óch de har kommit mer frekvent än vanligt. Det har mest handlat om TV-program och låtar dock. Har kommit på mig själv att gråta till fåniga saker som Äventyr i Anderna på typ-Sommarlovs-morgon (speciellt när kidsen är ledsna för att de saknar sin familj och grejer, då gråter vi i kapp, typ!). Sen fick jag höra Simple Plans låt "Untitled" för ett par dagar sen och jag började spontangråta igen, mest för att det är en sådan låt som berört mig väldigt mycket, den känns väldigt personlig på nåt sätt! Fast det är rätt skönt att få gråta lite ibland, på nåt sätt tycker jag om det. Det är rensande på nåt sätt, och lite själslig rensning mår väl alla bra av, innerst inne. Och det är skönt att bara släppa känslorna och låta det komma. Har ju länge varit den som hållt sånt inne för att verka "starkt utåt".
Har väl egentligen inte mycker mer att säga, måste ta tag i mitt sociala liv istället. Annars kommer jag allra mest troligen bli fullkomligt galen!