...just a blog, just an ordinary blog...

Ibland förstår jag mig inte riktigt på folk...
Har en bekant som mer eller mindre har övergett all kontakt med mig sen hon återförenades (eller nåt i den stilen, de blev aldrig tillsammans, men umgicks tydligen dagligen och sov med varandra osv.) med sin expojkvän. Men nu har detta ex dumpat henne på ett rätt brutalt sätt, på ungefär samma sätt som hon dumpade honom. Han fick henne att bli kär i honom igen, och sa alla de "rätta sakerna" och nästan direkt efteråt dumpade han henne genom att knata iväg med en annan tjej (hon gjorde nåt liknande, när hon efter att ha sagt hon älskar denna kille, dumpar honom för en annan, som hon senare inser att är tokfel och börjar jobba för att få tillbaka killen hon dumpade först!). Och nu när detta skett verkar det passa att ta upp kontakten igen (efter att inte ens gett ifrån sig ett knyst på nästan 2 månader. Till saken hör att vi bor väldigt nära varandra och brukade höras ofta!).

Jag vet inte hur jag ska reagera! Självklart är jag ledsen för hennes skull för att hon blivit sårad, men allra helst skulle jag vilja säga att detta var precis samma sak som hon gjorde mot honom. Fast det följer bara karmans vägar (något jag tror starkt på!). Att allt du för in i systemet (eller livet eller vad man nu vill kalla det) kommer komma tillbaka till dig på ett eller annat sätt, behandla andra som du själv vill bli behandlad liksom! Sen känner jag mig samtidigt lite sviken och att jag bara funkar att ha kontakt med när hon inte har någon annan. Och det känns lite som en den sortens relation vi har är en sådan där man måste se om den ofta för att den inte ska dö ut...Som sagt, jag vet inte om jag ska tycka synd om henne eller ej. Fast det känns på tok för elakt, och sådan är jag inte!

Fast det jag känner just nu är att hela kärleksgrejen, eller framförallt parrelationsgrejen (kärlek kommer i många former, och tacka gudarna för det!) inte är så bra som man vill ge sken av. Folk blir ju oavsett sårade i slutändan, då tycker jag helt enkelt att man kan låta bli helt och hållet... eller är det jag som är lite för cynisk nu?