Gårdagens illamående slutade minst sagt illa
Gårdagens illamående slutade minst sagt illa.
Gick och lade mig vid 22-tiden i tron att jag för en gångs skull skulle få sova ut lite grann. Men inte då. Vaknade ett par gånger under natten för att "tömma magen" (ett finare sätt för att säga att jag kräktes!). Avskyr verkligen att kräkas, blir alltid så sjukt matt i kroppen och ögonen börjar tåras och svetten rinner. Det är en sjukt läskig känsla. Efteråt blir jag som ett litet barn som bara vill ha någon som klappar mig på huvudet och tycker allmänt synd om själv. Nackdelen med att bo ensam, om man säger så.
När jag väl vaknade i morse trodde jag i min enfald att jag skulle klara av att jobba idag. Men nej. Gick till jobbet, men efter nån timme började jag toksvettas och föll nästan ihop, för att sen kräkas ännu en gång. Sådan ångest! Som tur var kunde jag få dit Camilla som tog över så jag kunde gå hem och vila. Tack så hemskt mycket. Fast jag skäms lite över att jag behövde gå hem. Har för hög arbetsmoral för det. Fast jag skulle inte vara till mycket hjälp där idag. Som tur är mår jag mycket bättre nu. Vilket är så skönt!
Med andra ord har min dag verkligen inte blivit som jag trodde. Istället för att köra en "först jobb, sen träning"-dag har det blivit en dag på soffan och en massa film. Såg bland annat Moulin Rouge. Började gråta när Satine och Christian sjunger på toppen av elefanten. Så vacker scen, så vacker låt! Är det manligt att erkänna att man gråter? Eller är det något som anses vara "normalt" för en man för 2000-talet? Jag vet inte, jag gör det så sällan. Fast det är skönt att få gråta av sig lite ibland. Jag tror att man behöver det. Man mår bra av det. Iallafall gör jag det.
Gick och lade mig vid 22-tiden i tron att jag för en gångs skull skulle få sova ut lite grann. Men inte då. Vaknade ett par gånger under natten för att "tömma magen" (ett finare sätt för att säga att jag kräktes!). Avskyr verkligen att kräkas, blir alltid så sjukt matt i kroppen och ögonen börjar tåras och svetten rinner. Det är en sjukt läskig känsla. Efteråt blir jag som ett litet barn som bara vill ha någon som klappar mig på huvudet och tycker allmänt synd om själv. Nackdelen med att bo ensam, om man säger så.
När jag väl vaknade i morse trodde jag i min enfald att jag skulle klara av att jobba idag. Men nej. Gick till jobbet, men efter nån timme började jag toksvettas och föll nästan ihop, för att sen kräkas ännu en gång. Sådan ångest! Som tur var kunde jag få dit Camilla som tog över så jag kunde gå hem och vila. Tack så hemskt mycket. Fast jag skäms lite över att jag behövde gå hem. Har för hög arbetsmoral för det. Fast jag skulle inte vara till mycket hjälp där idag. Som tur är mår jag mycket bättre nu. Vilket är så skönt!
Med andra ord har min dag verkligen inte blivit som jag trodde. Istället för att köra en "först jobb, sen träning"-dag har det blivit en dag på soffan och en massa film. Såg bland annat Moulin Rouge. Började gråta när Satine och Christian sjunger på toppen av elefanten. Så vacker scen, så vacker låt! Är det manligt att erkänna att man gråter? Eller är det något som anses vara "normalt" för en man för 2000-talet? Jag vet inte, jag gör det så sällan. Fast det är skönt att få gråta av sig lite ibland. Jag tror att man behöver det. Man mår bra av det. Iallafall gör jag det.
Kommentarer
Postat av: Olavtine
Looking for information and found it at this great site. You have an outstanding good and well structured site. I have been looking for sites like this for a long time. Keep up the outstanding work and thank you.
Trackback